Fantomen

Orkar faktiskt inte och vara glad eller ingenting just nu. Orkar inte med tjat eller människor som inte förstår. Även om någon vill tro att de vet hur det är eller har varit så vet ingen bara mer än sig själv. Om ni tror att jag har varit svårt sjuk och tror att det är det liksom. Nä fan klart är det inte bara det. Samma sak om någon mister ens livskamrat och älskat den i flertals år och sedan är det något helt annorlunda som hänt inom en. Jag är så himla upprymd, kanske kan jag dela med mig av det som händer inom mig men jag tänker på att det finns ingen chans att du någonsin kommer förstå.
Om jag sitter och gråter på din axel och säger att jag är ledsen och över något som hänt i mitt liv så kommer det ändå aldrig hjälpa mig mer än bara mig själv. Det enda som kommer göra dig bättre är om du tar dina steg själv men kanske lär du dig någon om hur det kan vara hur det känns att må dåligt, sårad, lurad, lyckligast i världen, tursam eller ensam och inte ha familj.
Jag mår dåligt, även om det inte syns på mitt skal så finns det alltid något annat oläst inom det.
Jag vill faktiskt inte längre vara kvar här i Sverige, ser ingen framtid här. Det är ju samma röra dag ut o dag in, samma mobbning överallt i världen, samma bråk om vem som ska ha rätt och fel, vem som kommer bli näste påve eller politiker vi kommer rösta för. Jävla skitvärld, jävla röra. Och jag vill härmed säga att jag är fantomen och ni är mina fans. För faktiskt läser ni min blogg av någon anledning och det är bra, då händer det något nytt i hjärnan. Jag älskar fantomen.