VI SÄGER KLICK TILL NÅGOT SOM BARA VERKAR VARA JOBBIGT FÖR EN. ALLA BEKYMMER VI ANSES SOM EXTRA ONÖDIGHETER ELLER NÅGOT SOM INTE PASSAR SIG SJÄLV VILL VI BARA SKA FÖRSVINNA. Även om jag inte kan allt om världens bekymmer eller människor så kan jag ändå litegrann. Ser jag någon ensam mot en grupp går jag in genom det öppna fönstret eller låser upp den stängda dörren med nyckeln i fickan. Det är inte så jävla svårt att faktiskt bita mun och hitta glöden man har i allas kroppar, den glöd som gör dig att vilja kämpa för något,någon, någontintg här i världen som behöver dig för att fortsätta livet du vill leva, ska leva, vill uppnå. Jag gör många fel, men so what?, de rätttas till, man lär sig nya saker varje dag och även om man inte just njuter av stunden så får man nya tillfälligheter till att uppleva dem igen och få som alla säger..en andra chans.
Min sjukdom har gjort mig jättesjuk förr i tiden, det är fram tills nu som jag kan umgås normalt med vänner utan att språket eller humöret märks konstigt. Det har varit en jävlig resa, kallat folk för vadsomhelst, slåtts med,folk, kastat glaslampor. Allt det som jag vill bara glömma med ett klick av kameran, men det betyder inte att jag lämnar det efter mig utan att jag använder det till min styrka. Lär av era misstag och hjälp andra genom att hjälpa er själva. Livet blir enklare.
Au Revoir.
No comments:
Post a Comment